Att stjälpa den som ingen hjälp vill ha. Förvaltningsdomstolens utredningsansvar och processramens begränsningar i tvångsvårdsmål

Officialprincipens genomslag i förvaltningsdomstol är en av förvaltningsprocessens mest omdiskuterade problem, och måste beskrivas som särskilt kontroversiellt i tvångsvårdsmål. Dessa skiljer sig på flera sätt från andra förvaltningsprocesser – ingripandet, som förvisso i formell mening är att hänföra till betungande förvaltningsbeslut, skulle utifrån materiella överväganden kunna betraktas som en förmån. Även om vi, liksom de flesta, tar avstånd från en sådan beteckning, uppmärksammas i denna artikel ett flertal paradoxer och motsägelser, som eventuellt beror på hur det mer tidsenliga formella rättssäkerhetstänket omsätts i rättslig praktik. Utredningsansvaret och processramens begränsningar har under senare tid ställts på sin spets i ny rättspraxis, där HFD på olika sätt bidragit till en uppluckring av ”saken” medan kammarrätterna i Göteborg och Stockholm på senare tid verkat för en uppstramning – åtminstone i LVU-mål. Vi förvånades över att över- och underinstans drar i olika riktningar, där den formella rättssäkerheten bättre främjas av det spår som kammarrätterna valt. Avvägningen mellan formell och materiell rättssäkerhet är särskilt betydelsefull i tvångsvårdsmål där materiella skyddsöverväganden sker på liv och död.