”Uppväxtplaceringar” – gråzon eller frizon för barnets bästa?

Artikeln uppmärksammar ett hittills outforskat fenomen: s.k. “uppväxtplaceringar” av tvångsvårdade barn. Termen uppväxtplacering förekommer inte i lagstiftningen och formaliserade beslut om att barn ska uppväxtplaceras fattas inte. Fenomenet beskrivs bäst som en informell socialtjänstpraktik, som innebär att socialtjänsten betraktar en familjehemsplacering som ”permanent”. Är det förenligt med LVU:s återföreningsprincip att socialtjänsten på detta sätt bestämmer sig för att inte verka för en återförening? Har de biologiska föräldrarna några rättsmedel att tillgripa? Har domstolarna någon möjlighet att utöva kontroll? Genom frågor av detta slag läggs grunden för en bredare förståelse av uppväxtplaceringar, som kan uppfattas antingen som en nödvändig frizon för socialtjänstens arbete eller som en problematisk gråzon, som bör bli föremål för reglering. I artikeln integreras rättslig analys med empiriskt intervjumaterial. Genom att återge röster från domare, offentliga biträden och socialsekreterare med erfarenhet av LVU-mål synliggörs en praktik som annars förblivit dold.