Den unionsrättsliga konstruktionen av könsidentitet – de nya svenska reglerna om fastställelse av kön i ljuset av dataskydd, mänskliga rättigheter, fri rörlighet och unionsmedborgarskap

I denna artikel analyserar vi EU-domstolens praxis avseende könsidentitet, med utgångspunkt i tre förhandsavgöranden som har kommit det senaste året, målen Mirin, Mousse och Deldits, för att undersöka huruvida det svenska rättsläget, efter införandet av den nya lagen (2024:238) om fastställande av kön i vissa fall, är i enlighet med unionsrätten. Vi fokuserar på förhållandet mellan nationell rätt och de rättsområden som var aktuella i de tre förhandsavgörandena, nämligen unionsrättens dataskyddsregler, principen om fri rörlighet, unionsmedborgarskap samt de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens stadga och i EKMR. Vi visar att den nya svenska lagen för det mesta framstår som kompatibel med unionsrättens alltmer expansiva krav för respekt för mänskliga rättigheter och ömsesidigt erkännande. Detta förutsätter dock att registreringar av könsidentitet i medlemsstater som inte kräver beslut erkänns i Sverige, att det nya förfarandet som lagen föreskriver för ändring av juridisk könsidentitet skulle anses vara klart och förutsägbart, samt att det ges möjlighet att registrera icke-binära könsidentiteter. I vår mening är den första förutsättningen uppfylld då utländska de facto beslut erkänns, medan det finns frågetecken kring de övriga två.