Skärpta krav för förvärv av svenskt medborgarskap: Några EU-rättsliga reflektioner om avsaknaden av övergångsbestämmelser

Den 6 juni 2026 trädde en omfattande reform av svensk medborgarskapslagstiftning i kraft. Hemvistkravet har höjts från fem till åtta år, ett försörjningskrav har införts, kraven på hederligt levnadssätt har skärpts och godkända provresultat i svenska språket och i kunskap om det svenska samhället har blivit obligatoriskt. Mot Lagrådets uttryckliga avrådan och i kontrast till förslaget i den underliggande utredningen SOU 2025:1, har den svenska lagstiftaren valt att införa de nya kraven för förvärv av svenskt medborgarskap utan övergångsbestämmelser för de drygt 100 000 medborgarskapsärenden som låg öppna hos Migrationsverket i maj 2026. Förevarande artikel argumenterar för att avsaknaden av övergångsbestämmelser för pågående ärenden om medborgarskapsförvärv väcker frågor i unionsrättsligt perspektiv. EU-domstolen har i flera avgöranden bekräftat unionsrättens tillämplighet och påverkan på förlust såväl som på förvärv av nationellt medborgarskap i en medlemsstat, då detta styr individens tillgång till unionsmedborgarskapet, vilket följer av ett sådant nationellt medborgarskap enligt artikel 20.1 FEUF. Därför aktualiserar den svenska medborgarskapsreformen unionsrättsliga principer som rättssäkerhet och berättigade förväntningar, samt rätten till god förvaltning. Hanteringen av de pågående ärendena hos Migrationsverket vid tidpunkten för den svenska medborgarskapsreformen ikraftträdande bör prövas unionsrättsligt, eftersom den nationella förvaltningsrätten och processuella autonomin omgärdas av unionsrättsliga krav i ärenden och mål som aktualiserar unionsmedborgarskapets grundläggande ställning.